130614

   
Igår kunde vi försörja hela Afrika med våra tårar.


Sedan sprang vi ner för trapporna, ut från det som varit hela vår värld och det enda vi säkert har haft och lämnade det bakom oss. Nu är det bara ett förslutet dokument som förtäljer om hur unga vi en gång varit.

Jag brände axlarna i solen under champagnefrukosten, försökte sätta ord på vad kärlek är i kritvita studentmössors foder. Oroade mig för gräsfläckar på klänningen när jag vilade mot ett sylvasst höftben i parken. Vi låg sammanflätade, armar och ben tillsammans ovanpå under intill varandra. Med slutna ögon, lyssnandes till sorlet omkring oss: Det omslöt oss på samma sätt som solens strålar. Det var varmt men en oroande hetta som gav ett lätt tryck över bröstet för man vet ju så väl att solen så småningom går i moln. Man kallnar.

Man klamrar sig fast vid kameran, tänker att nog ska vi kunna frysa tiden alltid. Den bästa dagen i våra liv och den skall tas tillvara på. Lycka är så hal och flyktig men dessa timmar spelar sådant ingen roll. Vi snubblar omkring i gräset på stiletter och platåer, drar i klänningsfållar och rättar till kostymer. Äter torra frallor som föräldraföreningen försett oss med och försöker förstå vad som håller på att ske. Att detta är det som alla andra har gjort före oss och att det är vår tur nu. Att det här är den sista dagen som vi är ett vi. Vi är våra egna men vad är vi egentligen utan och med varandra?

Vi äter vad som liknar den sista måltiden bland långbord och findukar och bordsplaceringar och brinnande förhoppningar om att få stipendium på flera tusen kronor. Jag tar min vän som sitter tvärs över mentalt i handen, så går vi upp på scenen och ger vår så ärliga kärleksförklaring till vår bästa mentor och förebild. Och när jag ser att hon torkar sina tårar med den gröna pappersservetten släpper nervositeten och jag känner mig bara så otroligt stolt.

Men det finns så mycket som jag kommer sakna. Att varje morgon styra sina steg mot sitt livs kärlek – En plats där alla får plats och som man vågar kalla sitt andra hem. Det river och skär i bröstet när jag tänker på allt som vi gjort, åstadkommit och gjort till vårt. Det sliter i hela mitt väsen när jag tänker på att allt det ändå inte hade varit detsamma om vi låtit bli att skingras nu.

Men så igår sprang vi ut. Vi höll händer i språnget rusade nerför stentrapporna och jag tänkte att jag inte får vricka foten i de där satans platåerna. Sedan stod vi bara där rätt upp och ner, och det kändes som om vi var igelkottsungar som blivit dumpade i skogen av vår mamma. Vet ni att igelkottmödrar gör så? Tar ut sina ungar till en dunge när tiden är mogen (?) och lämnar dem sedan där till sina egna arma små liv och spirande öden. Det stack i mig och det sticker fortfarande.



Det är så svårt med avsked när man inte vill släppa taget, det är bara det.
       


Kommentarer
Postat av: maria

<3

2013-06-14 @ 18:19:31
Postat av: sandra

<3

2013-06-16 @ 12:38:56
URL: http://semeli.blogg.se
Postat av: Agnes

fan vad bra du e på att skriva!

2013-06-17 @ 16:51:07
Postat av: majo

bebbbbbbbbbb <333333333333333333333333

2013-06-26 @ 23:30:28
Postat av: Anonym

<3

2013-07-17 @ 00:33:44
URL: http://knak.blogg.se
Postat av: Agnes

HEJ UPPDATERA DU ÄGER PUSS HEJ VI SKA FLYTTA TILL LONDON

2013-08-14 @ 02:47:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0